ultraljud

idag var det dags för det vanliga ultraljudet i vecka 19. jag vaknade vid 8.23 å märkte att måns hade åkt till jobbet å att memphis fortfarande sov. efter någon minut började jag dumt nog oroa mig över att memphis fortfarande sov. istället för att bara vara väldigt glad över att jag fick sova till halv nio... jag började fantisera om att han nog hade hostat rejält på morgonkvisten å tänk så hade han inte fått luft å dött... vid det här laget varken ville eller vågade jag att gå in å kolla efter om han låg där med rosiga kinder eller om min värsta mardröm var sann... min oro växte å jag började få ont i magen av alla känslor. mina tankar rörde sig kring att jag idag skulle på ultraljud för vårt andra barn och skulle få se det leva medan vårt första hade gått bort samma dag. bisarrt. vad skulle man göra? det var så verkligt. å det är ju det som är det värsta med oro. den blir så verklig. som om det verkligen var så. men till slut hörde jag något som lät som en morgonsång från memphis rum. aldrig förr har jag legat å väntat på att få höra ljud från hans rum som vittnar om att han är vaken!

vid klockan 14 var det dags. "nu blir det kallt på magen", sa hon som skulle ombesörja ultraljudet å smetade på gelén. jag har känt bäbisen sparka å rulla runt i magen i ungefär två veckor nu så jag visste att det var något som levde där inne. men jag visste inte om allt skulle vara helt på sin plats. "här är hjärnan, å här är hjärtat som slår..." sa kvinnan. tårarna kom. världens bästa bio.å allt såg bra ut. jag berättade att vi inte ville veta vad det är för sort. hon svarade att bäbisen låg med navelsträngen mellan benen så den ville nog oxå att det skulle bli en överraskning den 8 april. men gärna några dagar tidigare för allas skull.. memphis fyller ju 3 år den 12:e...

det finns bara en sak som skulle gjort dagen bättre. om ett hjärta till kunde slå likadant. men inte i mig. glädjen å smärtan kivas på heltid.