score!

one down one to go!

tacksam men inte nöjd. så det så.

foglossningar...

Jag har ju lovat att jag ska uppdatera kring mitt mående som gravid å jag kan informera att illamåendet är som bortblåst men in genom dörren kom istället foglossningar. så här tidigt? tänker du, speciellt om du var en av dem som länge fick höra mitt klagande över dessa fogar när Memphis kom.. Men ja, alldeles riktigt. så här tidigt. Men jag kan fortfarande gå långa promenader (som igår med Malin ut till Bulltofta:) och jag bär bara det där fula bältet när jag inte vill vara särskilt snygg... Man måste ju numera välja sina tillfällen då alltså:) Åsså var det det där bältet. Jag vet att jag inte är speciellt rund av mig men det där bältet får mig att känna mig som att jag väger 90 kg och att allt har satt sig mellan rumpan å midjan. Så fort man spänner åt det så blir det valkar både uppe å nere. Å det är ju inte så kul. Även i stunder då man nödvändigtvis inte behöver känna sig snygg... Men ändå... perspektiv. Ett par röda sneakers har väl ingen dött av att gå i. För vem klär man sig egentligen? Om jag ska klä mig för att vara snygg så är det i första hand för att jag vill känna mig snygg och inte för att behaga vissa andra. Å om nu mina röda sneakers gör att jag mår bättre så är det väl de jag ska traska i å inte några högklackade stövlar. Ja, lite irritation i rösten är på sin plats. Helt sant.

Nu ska jag i allafall ta cykeln in till stan för att gå till Govindas resaturang (ja, hare krischnas...) för att äta lunch med min gamla kursare Camilla. För cykla det kan man göra oavsett foglossningar. i allafall än så länge:)

ultraljud

idag var det dags för det vanliga ultraljudet i vecka 19. jag vaknade vid 8.23 å märkte att måns hade åkt till jobbet å att memphis fortfarande sov. efter någon minut började jag dumt nog oroa mig över att memphis fortfarande sov. istället för att bara vara väldigt glad över att jag fick sova till halv nio... jag började fantisera om att han nog hade hostat rejält på morgonkvisten å tänk så hade han inte fått luft å dött... vid det här laget varken ville eller vågade jag att gå in å kolla efter om han låg där med rosiga kinder eller om min värsta mardröm var sann... min oro växte å jag började få ont i magen av alla känslor. mina tankar rörde sig kring att jag idag skulle på ultraljud för vårt andra barn och skulle få se det leva medan vårt första hade gått bort samma dag. bisarrt. vad skulle man göra? det var så verkligt. å det är ju det som är det värsta med oro. den blir så verklig. som om det verkligen var så. men till slut hörde jag något som lät som en morgonsång från memphis rum. aldrig förr har jag legat å väntat på att få höra ljud från hans rum som vittnar om att han är vaken!

vid klockan 14 var det dags. "nu blir det kallt på magen", sa hon som skulle ombesörja ultraljudet å smetade på gelén. jag har känt bäbisen sparka å rulla runt i magen i ungefär två veckor nu så jag visste att det var något som levde där inne. men jag visste inte om allt skulle vara helt på sin plats. "här är hjärnan, å här är hjärtat som slår..." sa kvinnan. tårarna kom. världens bästa bio.å allt såg bra ut. jag berättade att vi inte ville veta vad det är för sort. hon svarade att bäbisen låg med navelsträngen mellan benen så den ville nog oxå att det skulle bli en överraskning den 8 april. men gärna några dagar tidigare för allas skull.. memphis fyller ju 3 år den 12:e...

det finns bara en sak som skulle gjort dagen bättre. om ett hjärta till kunde slå likadant. men inte i mig. glädjen å smärtan kivas på heltid.